Adrenalinkick

Sedan ett par veckor tillbaka har jag ett fast vikariat på ett objekt. Stället är hur stort som helst - 16 våningar och ca 500 larmsektioner - och stängningsronden tar nästan tre timmar i bra tempo. Vissa delar av objektet är också som hämtade direkt ur en skräckfilm. Fläktrum, hisschakt och gigantiska katakomber under garaget är faktiskt ingen höjdare att rondera, hur många gånger man än har gjort det. Adrenalinet rusar alltid genom kroppen, trots att man rent intellektuellt vet att bygget är tomt på folk och det enda jag behöver göra på min rond är att kontrollera skalskydd och larmpunkter innan jag går hem. Men bra träning är det i alla fall - både för kroppen och mot mörkrädslan.

Annars händer det massor av saker hela tiden, men ingenting som egentligen är värt att blogga om. Jag trivs iaf hur bra som helst, och hoppas få fast tjänst när bygget upphör om ett par veckor och den riktiga verksamheten börjar flytta in. Det är schysst att vara sin egen chef, dvs själv bestämma när man ska göra vad och hur, och slippa ha någon överordnad flåsandes i nacken för att kontrollera vad man har för arbetsmoral. Dessutom tokskönt att inte behöva frysa häcken av sig utomhus - är verkligen inte ett dugg avundsjuk på mina grabbar från väktarutbildningen som är kvar på nattskiftet tunnelbanan. =)

Östeuropeer

En väktares vardag baseras oerhört mycket på fördomar (tex är östeuropeer, romer, knarkare och tonårsgäng överrepresenterade gällande snatterier, vilket gör att man automatiskt betraktar dem som MT när de kommer in i en butik). Jag är därför också den första att erkänna de fördomar som vällde över mig när jag nyligen jobbade på en östeuropeisk ambassad. Personalen på den konsulära avdelningen behagade dyka upp bakom disken först ett par timmar in i den allmänna öppettiden, vilket innebar att jag fram till dess fick dela väntrummet med fem män som alla såg fullkomligt livsfarliga ut. Tack och lov (men kanske inte helt oväntat) blev ingen av dem det minsta upprörd. Jag antar att de helt enkelt är vana vid byråkrati och saker som inte fungerar. Köa för bröd eller stämplar, någon? =)

En annan incident med östeuropeiska kopplingar inträffade när jag jobbade i en stor galleria i city under mellandagsrean. Plötsligt springer en alldeles rödgråten tjej i femtonårsåldern fram till mig. Hon pratar inga andra språk än ryska, och upprepar hela tiden någonting i stil med "prostituti, prostituti". Innan jag hinner dra alltför förhastade slutsatser om bordellhärvor och människosmuggling, ringer jag ett samtal till min kära mor som av en händelse pratar ryska flytande. Det visar sig att tjejen helt enkelt kommit bort från sin skolklass, som det sedan tar mig nästan en timmes detektivarbete att hitta i en helt annan stadsdel. Mycket ska man vara med om, men det är lite det som är charmen med branschen. Man vet verkligen aldrig vad man har att vänta när man går till jobbet.

Väktarjävlar

Jag har jobbat sjukt mycket i julhandeln och kollektivtrafiken den senaste tiden, och har därmed inte haft tid att blogga. Men i stället för att bli less på allt jobbande har det blivit tvärtom - jag gillar det faktiskt mer och mer för varje dag som går. Träffar massor av trevliga människor, och har också ordentligt börjat lära mig vilka typer av jobb jag trivs på, vilket gör att jag kan plocka sådana pass som jag på förhand vet är roliga. Får verkligen passa mig så att jag inte blir fast i träsket resten av livet - de som varit i branschen halva livet tenderar att vara mycket märkliga typer. Gick bland annat nyligen ett nattpass med en medelålders man som betedde sig ungefär som Lorrys "Farbror Bosse", och har också sprungit på ett antal kollegor som inte klarar av att prata om någonting annat än väktarrelaterade saker. Skrämmande.

Man märker verkligen skillnad på folk och folk i branschen. Dels ser man tydligt att olika bolag har olika kriterier för att bli anställd - vissa bolag tillhandahåller endast grabbar med ariskt utseende som väger tresiffrigt, medan andra bolag har en riktigt hälsosam blandning anställda med många tjejer, invandrare, etc. Sen ser man också två tydliga kategorier anställda som löper tvärs över alla bolag - den ena som går fram med batongen, och den andra som hellre drar på sig silkesvantarna. Ett lysande exempel på detta var någonting som inträffade för ett par veckor sedan i vänthallen på en pendeltågsstation. En hemlös, berusad man ber mig om hjälp för att han har svårt att andas, vilket efter en stunds samtal resulterar i att jag får lära honom hur han ska använda sin astmamedicin. Mannen är jättetacksam, och jag ber honom att knacka på dörren till bevakningscentralen om han blir sämre. En stund senare kommer en av mina kollegor in i vänthallen, sparkar på mannen och vrålar att här får han minsann inte sitta.

Nio av tio kollegor jag träffar är verkligen superduktiga, trevliga och intelligenta, men tyvärr är det väl så att det är den där sista av de tio som allmänheten ofta hänger upp sig på, och kategoriserar oss alla utifrån. Det går inte ett arbetspass utan att man får höra tillmälen som "väktarjävel", och häromkvällen greps en kille som hotade att skära halsen av en av mina kollegor. Tyvärr har vi bara andra väktare att tacka för detta agg mot vår yrkeskår. Bevakningsbranschen skulle därför må bra av att skaffa bättre koll på varje enskild anställds prestation på fältet, och därefter städa upp lite i de egna leden. De som inte insett att väktaryrket i första hand är ett serviceyrke borde stationeras någonstans där de inte behöver träffa människor. Eller kanske snarare där människor inte behöver träffa dem.

Slagskämpar

Efter en kort sjukskrivning har jag rivstartat ute i väktarverkligheten igen med ett par nattpass i kollektivtrafiken. Trivs riktigt bra med det eftersom man alltid har en kollega som sällskap, och dessutom springer på så många originella människor. Härom kvällen var det tex en kvinna som härjade loss i biljetthallen på en T-banestation på gröna linjen. Hon sparkade på inredningen och försökte med detsamma på förbipasserande, och motiverade det hela med att hon var Bruce Lees dotter. Vilket i sig var hyfsat underhållande med tanke på att hon var rätt knubbig och hade ett distinkt västerländskt utseende. Samma kväll sprang vi också på en skönt schizofren alkis som i varannan mening bad oss dra åt helvete, medan han i nästa bad om förlåtelse och förklarade att han tyckte om oss, för att sedan vråla att vi skulle hålla käften, etc.

Och utan några som helst associationer till vare sig berusade eller aggressiva människor måste jag också skriva ett par rader om Anna Sjödin. Hovrätten beslutade idag att inte bevilja henne prövningstillstånd i det fall som bland annat innefattar våld mot tjänsteman, vilket verkar vara en rimlig bedömning. För visst är det så att det finns idioter i bevakningsbranschen, men idioterna i politikerkåren är dessvärre minst lika många. Dessutom har Babak Jamei statistiken på sin sida - Anna Sjödin, liksom SSU, har ju varit på fel sida om lagen klart fler gånger än vad han har.

Guldregn

Gårdagens bevakningsuppdrag på en IT-mässa löpte inte riktigt som jag hade planerat, och händelsen räknas faktiskt till en av mitt livs mer pinsamma. Ett av momenten inom uppdraget var att i skift bemanna en viss monter precis mitt i mässhallen. Inredd i svart sammet, med en design som i ett mycket exklusivt bankvalv, och med väktaren vaktandes guldfärgade användarmanualer under rubriken "Värdefull information" var denna finurligt planerade monter definitivt mässans snackis. Och än mer så blev den när mitt skift i montern gick mot sitt slut. Helt plötsligt ligger jag nämligen på sammetsmattan med ett regn av guldböcker omkring mig. Ett tiotal utställare står över mig med oroade miner, och allmän kalabalik råder i närliggande montrar. Kombinationen av hunger, extrem trötthet, stress och någon form av flunsa jag förmodligen drog på mig under det uppfriskande nattpasset vid Plattan hade helt enkelt fått mig att svimma. Grymma machopoäng, verkligen. Har sjukskrivit mig idag för att slippa göra en liknande pryl på PUB, och ska nog från och med nu lyssna lite mer på pappa när han påstår att jag jobbar ihjäl mig.

Iskall idealism

Jag hade nog fan stans kallaste jobb i natt när jag bevakade en hungerstrejkande djurrättsaktivist vid Plattan. Det blåste från alla håll samtidigt, och jag har faktiskt aldrig förr varit med om att det regnat på mina trumhinnor. Nattens mest upphetsande ögonblick var de gånger mina kollegor från diverse bevakningsbolag kom förbi för att skratta och peka på den åkt på dygnets drygaste bajsmacka. Men faktum är att jag hade valt passet alldeles själv. Jag tror nämligen på kämpande idealism - även om jag med facit i hand känner att det var klart mer idealistiskt att stå utanför i snålblåsten (räknade ut att kyleffekten bör ha varit ca -20°C) än att ligga och snarka invirad i en presenning.